Det var en ond, kulen och mulen vinternatt under begravningsmånens blekfeta sken som tanken väcktes. Tanken på att skapa riktigt ond musik, då det inte fanns några tillräckligt norska band i Sverige. Resultatet blev en sten-tajt och dödstung trio som kom att skapa den infernaliska musiken som gick under namnet "Dark and Evil Moomin-Slaying Monkey-Metal", som likt pesten svepte över världen och krossade allt i dess väg. De tre svartklädda riddarna var alla tillgivna dyrkare av avgrundsgudarna Mårran och Apan Robert. Utan dessa svarta gudomligheters mörka inflytande skulle inte musiken kunna varit så utstuderat elak.
Unchaste line-up kan verka enkel för det blotta ögat, men är man tillräckligt "true" så inser man det komplexa bakom bandets struktur. På bas och ångestvrål i bandet finns Lord Gargamel, som med sitt enastående basspel och med sin mäktiga stämma för tankarna till domedagen och flygplans-krascher. På gitarr och bakgrunds-growl återfinns Lord Simius Magnissimus, vars gitarrspel närmast påminner om Dave Murray med en extra arm, stämman om kärnkraftsolyckor. Bakom det enorma trumsetet finns Nattens Calle Gufs, bongotrummorna okrönte härskare med en kroppsbyggnad som en Manowar-hjälte.
Året var 1995, en idé slog rot i Simius hjärna. Hårdrock. Spela. Måste spela hårdrock! Kring 1996 hade Gargamel och Gufs slutit upp och ett band vid namnet Unchaste hade tagit form. Namnet var inspirerat av Monty Python ("Sir Galahad the chaste") och konceptet fylld av humor. Efter långa problem med att hitta upp och ner på instrumenten så började till slut någon variant av musik ta form. Efter något års enträget harvande i replokalen så var det dags att dokumentera skapelserna.
November 1997 styrde Unchaste för första gången kosan mot Necromorbus Studio för att spela in deras första demo "Of Dark Jungles Born". En konstig form av döds- black- metal spelades in och trycktes upp på kassetter. Responsen från scenen var blandat. Vissa såg det för var det var; Humor, självdistans och mangel. Andra tog åt sig...
Tiden som följde spenderade bandet med att spela mycket live och att börja repa på nytt material. Det var här deras ständigt aktuella replokals-problem tog sin början. Efter att ha utdömts som för gamla för att repa på fritidsgårdar och liknande inrättningar tog de sitt repande till varierande delar av landet. Bland annat hade de guld-reptiden 20.00 - 24.00 på fredagar, på Ekerö, två timmars resa från stan! Där vart de inte långvariga. Ljuset i tunneln infann sig i form av en perfekt replokal i Skogskyrkogården som killarna delade med Insision och T.A.R. Helt egen lokal, soffor, plats för egen utrustning, repa när de helst ville, möjligheter att supa samtidigt som de repade... Självklart tog det inte lång tid innan bandet blev vräkta....
I samma veva var det dags att lira in uppföljaren till demon, något som kom att bli en självfinansierad fullängds-skiva. Skivan som bar namnet "Were Only In It For The Bananas!" dröjde dock nästan ett år på grund av sedvanligt strul med omslag och liknande. Efter inspelningen hittade killarna aldrig någon replokal igen, de valde att lägga ner Unchaste efter något år som akustiskt band. I Februari månad år 2002 tog de en gravöl över Unchaste och spelade samtidigt in videon till Backstreet boys-covern under begravningsfesten och sedan dess har Unchaste inte skådat skymningens morgonljus igen.
